Tvåbarnsmamma, företagare och fotbollstränare

Vi kommer med jämna mellanrum presentera olika kvinnliga ledare utifrån sin roll inom fotbollsrörelsen, i syfte att inspirera och förhoppningsvis få med ännu fler kvinnor i ledarroller på och utanför fotbollsplanen. Först ut är Lisa Kittelsen - mamma, företagare och fotbollstränare. 

...men “hur hinner du med?” är det många som undrar. Och det gör jag inte alltid, men så länge jag gör saker som jag tycker om så är det lätt att prioritera och samtidigt också trivas, trots att det är lite hektiskt ibland. För småbarnsåren är hektiska, alla som har varit där vet och kan intyga det. Jag har i skrivande stund två söner, en tvååring och en sjuåring, som håller mig sysselsatta. För mig är det helt naturligt att jag hänger på fotbollsplanen eller går och ser ligamatcher med min sjuåriga son. Jag trivs när min son och jag kan göra något som vi båda älskar, på så vis tillbringar vi viktig kvalitetstid tillsammans. Det får mig att må bra och ger mig energi. Eftersom jag själv har en bakgrund som elitspelare i Åland United så är det självklart att vi följer båda våra ligalag på orten - både herrlaget IFK Mariehamn och damlaget Åland United. Hos oss är det inte så att “vi ska se en ligamatch” och att det är givet att vi pratar om herrlaget, utan det kan lika gärna vara damlaget vi ska se. Som mamma till en fotbollsintresserad son känner att jag att jag har en möjlighet att bidra till ökad jämställdhet inom sporten. Det börjar från unga år, det är där värdegrunden formas.

Min egna fotbollsresa började redan när jag var fem år, på bakgården, med några grannpojkar. År 1990 började jag i laget  Oravais IF (OIF), då var jag sju år gammal och gick i första klass. Det fanns inte många tjejer som spelade på den lilla orten så jag spelade med två år äldre tjejer då. Jag fortsatte sedan i Norrvalla FF och sedan i Vasa IFK med en avstickare till spanska U.E. Lleida. Slutligen hamnade jag på Åland, spelade ett år med IFK Mariehamn och 2005 fick jag kontrakt med Åland United som just då hade stigit till ligan. Efter ett par år i högsta serie samt ett oförglömligt ö-spelsguld på Rhodos så valde jag att avsluta min karriär och satsa på studier och en karriär i näringslivet. Det blev för mycket att jonglera både två heltidsjobb, varav ett var fotbollen. Situationen ledde till att jag tappade lusten att spela fotboll. Idag hade jag kanske valt att fortsätta min satsning på fotbollen men för över 15 år sedan var möjligheterna att leva på fotbollen som damspelare inte särskilt goda. Mycket har hänt inom damfotboll under dessa år, men det är ändå långt kvar innan vi har liknande möjligheter som inom herrfotbollen.

Under alla mina år som aktiv fotbollsspelare har jag haft två kvinnliga tränare, den första var i Norrvalla FF i Vörå när jag spelade där i slutet av 1990-talet. Hon hade själv spelat på elitnivå och hade sen sadlat om till tränare. Hon var en förebild, som jag kanske uppskattar mer nu i efterhand än då när jag var yngre. Den andra kvinnliga tränaren jag hade var mellan 2004-2005 i IFK Mariehamn. Hon spelade en viktig roll för mig att våga ta steget att spela i högsta ligan där vi sedan även blev lagkamrater. Alla andra tränare jag haft har varit män, många duktiga sådana, men det är lite förvånade när jag tänker efter hur få kvinnor som faktiskt axlat tränaransvaret bland alla dessa lag. Många kvinnor har haft viktiga roller i de lag jag spelat i, men det har oftare handlat om lagledaruppgifter och dylikt. Fortfarande kan jag se att mammorna “styr upp kiosken”, medan papporna pumpar bollar och ser till materialet. Det hade varit roligt att se en “kioskgrupp” med bara pappor och en materialgrupp med mammor nästa säsong, jag är säker på att resultatet blivit minst lika bra! 

Jag tränar pojkar födda 2014 i IFK Mariehamn sedan 2019. Jag har gått en startkurs för tränare och jag siktar även in mig på nästa steg, UEFA B, som jag kan hoppa till direkt tack vare min bakgrund som elitspelare. Jag ser mig själv som en viktig del av laget då jag är en av flera kvinnliga tränare för pojklaget. När jag coachar barnen, vill jag vara en ledare som ser alla enskilda individer. Jag försöker vara uppmärksam på hur jag kan ta fram det bästa hos alla och hur jag får dem engagerade och framförallt hur jag får dem att älska fotboll. En rolig stund på fotbollsplanen gör att alla trivs, utvecklas och kommer igen och igen och gör sitt bästa. Det är ett fint kvitto när vi har en stor grupp, fler och fler kommer med och många har även varit med från start.

Vår ledarstab består av en blandning av både manliga och kvinnliga förebilder med olika erfarenheter,  egenskaper och bakgrund. Vi har lyckats få ihop ett bra team där vi delar på ansvaret, respekterar varandra och där alla får komma till tals. Jag är glad och tacksam för mina härliga ledarkollegor. Jag är även tacksam för alla engagerade föräldrar som alltid är beredda att ge ett handtag där det behövs. Det vi alla har gemensamt är det s.k. livspusslet, som inte alltid går ihop men hjälps vi alla åt så får vi det att funka. Ju fler som engagerar sig - desto bättre blir det för alla och framförallt för våra barn. Vi har även en ivrig fotbollsfarfar som är ofta är på plats, flera sådana välkomnar vi - givetvis både fotbollsmor- och farföräldrar! De har ofta tid och det är ju dessutom ett fantastiskt sätt att umgås med sina barnbarn på. 

I år har jag dammat av mina fotbollsskor och har fått möjligheten att träna med IFK Mariehamn en gång per vecka vilket har känts grymt kul - jag har kunnat tillföra erfarenhet och det i sin tur har tänt min fotbollsgnista igen. Jag har även gästspelat på “Gubbfotboll” med min svåger. Som enda kvinna har jag alltid känt mig välkommen! Det handlar ofta om att bara våga. Jag är övertygad om att mammor också kan spela i lag och jag tycker att klubbar, framförallt på lägre nivå, kan göra mer för att möjliggöra att man som kvinna ska kunna fortsätta sin karriär längre. Av någon orsak verkar ändå fler pappor än mammor ta sig tid att åta sig uppdrag som tränare eller spela i lag även när de har småbarn. Om det stämmer, vad beror det på? Det behöver inte alltid vara allt eller inget, utan det kan finnas ett mellanting. Jag tror att vi kvinnor, med risk för att generalisera, ställer höga krav på oss att prestera och ge 100%. Om vi inte kan ge 100% så gör vi det inte. Här har vi ett eget ansvar att verkligen tänka om, också när det gäller att axla tränaruppdrag. Våga ta ansvar, våga engagera sig och att en bra insats är “good enough”. 

Jag är till vardags företagare och att leda ett fotbollslag är inte så olikt från att leda ett företag, med gemensamma mål, en gemensam respektfull värdegrund och bra kollegor/lagkamrater så kommer man långt!